WE'RE SO NOT READY
Jag har funderat på en grej. För inte så många månader, år eller ja egentligen dagar sedan så var det (med risk för att verka fördomsfull och dömande) förortstjejer / lite trashigare tjejjer som en efter en födde bebisar. Fick barn. Blev morsor. Födde ansvar. Jag kan aboslut inte klandra dem för detta, för faktum är att majouriteten klarat uppdraget alldeles ypperligt. Balanserar rollen mellan morsa och partytjej på en hårfin linje. Men! Senaste veckorna så har jag upptäckt någonting som på riktigt sätter skräck i mig. Någonting som ger mig kalla kårar längs ryggraden. Tjejer som på något vis varit i min ungdomskrets på senare år eller under min uppväxts gång har nu valt att skaffa barn. VALT. Alltså, inget "misstag", ingen sprucken kondom, ingen oplanerad överraskning! De planerar barnafödande, mödraskap. Tjejer mellan ja 19 och 22. Det är sjukt! Är dom redo? va? Jag kan inte på många observera VÄLDIGT MÅNGA år se mig själv med en baby. Vilket ansvar, vilka begränsningar, vilka ansträngningar och mest av allt vilken skräck! Men, är vi klara nu? Är det här livet? Är det här vad vi väntade på?
Men hörrni! Var tog livet vägen? Var tog ungdomen vägen? Inte fan är man vuxen, klar, redo, mogen, ready to go när man är 19 barre! Vad har det blivit av oss, vi som nyss var rädda för första mensen, vi som knappt hade förlorat oskulden för några år sedan. Vi som skaffade oss vårat första riktiga föhållande nyss och vi som knappt ännu hunnit med en seriös och varande relation ännu! Vi får för fan inte gå på bolaget själva än, vi får bara åka kryssnignar på vardagar, vi får inte ens dricka sprit i USA! Vi har knappt lärt oss betalaräkningar! Hur kan vi ta hand om ett barn? En ny, egen individ?
Jag kan inte låta bli av tycka synd om och samtidigt se upp till de som faktiskt tagit det här beslutet. För det är inte en eller två, utan ett flertal! Det är med viss förvirring och skräckblandad förtjusning jag tar del av statusuppdateringar om sparkar, klädshopping och stolta bilder med "innehåller en bebis"tröjor på facebook. . Thank good for P-staven och jag vill nästan ta dubbla p-piller kartor. Snälla ni, om jag skulle drabbas av någon liknande galenskap (gäller även köpa hund) så försök tala vett med mig.
För jag ska leva mitt liv till jag är klar med mig, sen kan jag addera en annan person som livet ut är bunden till mig i en osynlig navelsträng. Kanske om 10år, kanske om 20år, kanske aldrig!
Var tog barndomen vägen? Vi är barn. Jag är barn. kommer alltid vara barn.....
Hoppas att jag inte kränker eller trampar någon på tårna, detta är min syn och min åsikt om saken!
