JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG JAG ÄR ARG JAG ÄR ARG JAG ÄR AAAARG
Idag hade jag panik ont i magen. Ni vet sådär ont som man kan få om man liksom kniper eller håller sig för länge. (FYN: Jag knep Inte!) I alla fall, reda på jobbet gjorde det svinont tänkte att vad fan inte vara så mesig nu Jempan. Knallade bort mot tunnelbanan och det svartnade för ögonen emellanåt. Guuuud alltså.
Tillslut hade jag tagit mig på tunnelbanan, satte mig på första bästa säte i mitten på tåget. eller, ja, satt och satt. mest låg! Iallafall, det var rätt folktomt på tåget så jag halvlåg med uppknäppt byxknapp (okej nej den syndes inte, ni behöver inte vara oroliga) iallafall. Vid Gullmars kliver värsta dåren på!
Vagnen är typ tom (mitten liksom), och jag halvligger vid ett fyrasäte, tror jag ska kräkas vilken sekund som hellst för det går så ont. Då kommer Arga-Harry på. Dagens lycka. Han slänger sig in på sätet mitt emot mig och i farten liksom väcklar i hop min kropp med nu tillhörande kritvitt ansikte som jag bara vill klippa bort, bort bort brot bort med det onda tänker jag när Psykharry sätter igång. Han börjar med "fan fan helevete jävla skitfan fan fan fan" och sen rycker han till som om nån gav honom en elstöt plötsligt. Rätt var det är lyfter han armen och jag tänker "nu fan slår han ihjäl mig" men istället slår han med full kraft i sätet brevid. H J Ä L P. Jag lägger allt mitt fokus som tidigare låg på magen på att fokusera blicken på nånting som itne är Arga-harry. Plötsligt svingar han sin typ träningsbag i resväg upp i luften-på mina ben- in mellan sina. Detta med en jäkla kraft och fart vill jag lova. Använder mina sista ansträngningar till att fästa blicken på rutan när tåget lämnar skanstullsbron och fortsätter in i tunneln. Inte inte inte inte inte få ögonkontakt, inte kolla upp inte kolla nånstans. jag kommer dö jag kommer dö jag kommer dö tänker jag samtidigt som Arga-Harry säger "jag är arg jag är arg jag är arg jag är arg". "Nästa Skanstull" säger rösten i högtalarna och det är ingen tvekan om saken JAG SKA AV! Det sista jag ser av harry är elstötarna som du eskalerat till något som kan liknas vid någon sorts anfall och knytnävsslagen matar han i sina egna handflator. BYE BYE HARRY, HOPE WE NEVER MEET AGAIN!
Alltså... och så undrar folk varför man knappt kollar på varandra på tunnelbanan i stockholm. Lyfter jag någonsin blicken, tar jag mig någonsin ur "Jenniferbubblan" får jag en obehaglig enstöring på mig.
Vill tillägga att Arga-Harry (nej det är inte hans riktiga namn, hur skulle jag kunna veta vad han heter liksom) såg ut som vilken go tonårspappa som hellst. Psykfallspappa, wierdo! Hemma och välbehållen utan harry, med icke värkande mage! Fint det serni!
